FAN!
Minnen revs upp, bara genom att läsa ett endaste gammalt sms, som egentligen var fint, men jag vet PRECIS vad han skrev samma kväll till någon annan, och jag VET PRECIS hur jävla mycket jag grät när jag såg det. Och nu gråter jag igen.

Känner mig precis lika värdelös och hopplös som då, som om hela världen rasade ihop. Bara för att jag vet, att den dagen kom sanningen fram. Då var allt kaos. Allt var förstört. Jag grät i en månad. Minst. Varje kväll. Ibland också på dagen. Ibland syntes det, ibland inte. Men som jag grät den månaden har jag aldrig gråtit förut. Och mitt hjärta är inte lagat än. Det kommer ta tid, även om jag är din nu igen så är jag inte hel. Du anar inte hur mycket det svider, och jag kan inte rå för att jag tar upp det gång på gång på gång på gång. Förlåt. Jag tänker på det minst varje dag.
Hur ska jag vara säker på att du älskar mig?