Klockan nio ska jag vara hos jobbcoachen på gruppmöte. Får lite smått panik över att jag inte har något sommarjobb, jag hatar att vara jag i såna här stunder för om jag hade varit en modigare och tuffare människa så hade det inte varit några problem. Men jag är ju inte det, jag är rädd för det mesta och allt. Jag törs inte ens ringa människor jag känner så hur ska jag då våga ringa främlingar. Hjärtklappningar och ångest är vad det skapar. Jag försöker ändra mig, men ni förstår inte hur jävla svårt det är. Alltid har man kunnat stå i bakgrunden, alltid har någon annan löst saker åt mig. Nu måste jag bli stor, det ger mig ännu mer ångest. När går rädslan över? Hur många gånger måste man göra saker man är livrädd för? Och varför är jag ens rädd över huvudtaget? Vad är det värsta som kan hända? Jo dom säger nej, fast egentligen är det ännu värre om dom säger ja. För då känner jag mig som en bluff, som om att dom ska komma på hur dålig jag är då jag jobbar, då dom får se vem jag är. Jag vill inte misslyckas. Jag är nog rädd för att misslyckas.