Jag har alltid vetat att jag är lite av en ensamvarg, men jag hatar när jag känner mig ensam och inser att det är mitt fel. Alla är så jävla upptagen hela tiden och letar efter något att bli tillfredsställd av. Jag är nog den enda som är nöjd av att sitta hemma och prata och bli klokare. Bara hänga, som på vänner liksom. Det är ingen som vill göra det med mig. Sen tänker jag på saker som sägs om mig, som att jag är en buhu buhu tjej, då går jag sönder lite. Är jag en människa som ingen står ut med? Är jag en buhu buhu tjej? Varför är jag alltid i bakgrunden?

 

Oh hen min skapare vad jag sovit som en plågad gris inatt, Joels citat var "Jag tyckte fan synd om dig för fan vad du kämpade på för att andas". Så var det, det bubblade från halsen upp till ögonen tror jag. Från att ha en hyfsad förkylning till en spade slagen i ansiktet kändes det som. Varför ska det alltid bryta ut till helgen? Jag kommer ju inte lyckas sova ut någonting nu...

 

Såhär blev det då vi bytte skrivbord, det gamla fick ju inte ens plats, styyygggt! Nu är det snyyyyggt! (Förutom alla äckliga sladdar) Har dock ställt dit en annan lampa nu också så det är mysigare. Utan lampa inget myys.