Du är perfekt, jag kan inte tänka mig annat. Du har förtrollat mig med din röst och dina ord, dina skämt och hur du lurar mig så himla lätt. Du har förtrollat mig med att ringa mitt i natten och säga att du ville bara höra min röst innan du kunde somna. Du har förtrollat mig med att säga att jag låter som en 46 åring gubbe då jag pratar och du själv sitter och härmar jägarna för att jämföra. Du har förtrollat  mig med ditt sätt att kalla mig Lina. Du har förtrollat mig med tankar om att du bara skulle kliva in hos mig och säga: Jag tänkte överraska dig, nu är jag här. Hur kan en förtrollning sitta så himla hårt då man inte ens har setts på riktigt?

Jag vill åka ner till dig, leva med dig, bli kär i dig.
Hade jag vetat att allt skulle ordna sig skulle jag inte tveka en sekund, men jag behöver ett jobb/plugg, ett hem och pengar. Men mest av allt behöver jag dig.
Tänk om jag vetat det här tidigare, då hade jag varit nere hos dig nästa helg, bara du och jag, du skulle fått bo med mig om du ville, och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Helt klart.

Men nu är det kört.
Gud så patetisk jag är.