Det kändes hårt det här, det har varit en tung dag. Så mycket på en gång, mycket att ta in och bekämpa som nåt jävla skadedjur av nåt slag. Men det ordnar sig nog, men jag har ju ärvt av min far att vara världens oroligaste. Så mycket ångest och så blää. Men jag har ju min drömkille som mamma sa. Det har jag ju faktiskt, och vafan skulle jag göra utan honom? Då skulle jag nog bryta ihop helt.

Har tröstat mig med sushi och muffins ikväll, nu känns det sämre. Som alltid då man inbillar sig att man ska unna sig, det går inte då det inte är lördag, samvetet går åt helvete då, speciellt då jag legat på latsidan sen jag kom hit. Fan då. Fattigare och sämre. Varför unna sig då?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.