Jag är ledsen, arg och less på all vikthets. Jag vet att jag bidrar till den men inte till så stor grad som alla tror. Då andra får höra att jag äter lchf så frågar de oftast först, JAHA, hur mycket har du gått ner? Ärligt talat så vet jag inte. Jag väger mig inte ens om jag ska vara ärlig. Jag började med lchf av flera anledningar, 1. För att bli av med ett sjukt ätbeteende och sockerberoende. 2. För att bli av med den förbannade svampen. 3. För att få tillbaka kroppen som jag hade innan den började bete sig konstigt. 4. För att sluta fisa och skita hela jävla tiden. Se? Jag ville inte bara bli smal. Jag vill må bra.

 

Sen får jag sjukt dåligt samvete till att jag ger ut fel signaler då jag är så träningshetsig och vill forma kroppen. Blir arg på mig själv då, och samtidigt vet jag inte om jag gör det för mig själv eller om jag gör det för att jag har blivit formad av världen till att vilja göra så. Hur vet man det?

 

En sak är säker, jag tycker det är kul att bli stark, för varje gång jag ökar vikt på gymmet så ser jag det som en seger. Nu vet jag inte vart jag ville komma med inlägget riktigt, jag tror jag ville att alla människor kanske inte ska klanka ner så förbannat på andra. Att man kan bli kallad lchf idiot och "Jag håller iaf inte på med nå jävla dieter" och det funkar ju med att "äta mindre och röra sig mer". BULLCRAP. Dom har ju aldrig för i helvete varit i våra situation. Att vara sockerberoende, att ha en kropp som reagerar mycket negativt på socker och mjöl och att jättelätt lägga på sig vikt. Jag kan lätt säga att lchf räddade mitt liv. Där jag är idag hade jag aldrig kommit till utan lchf. Jag hade aldrig haft samma förståelse. Jag vet hur det är att vara beroende och jag vet hur det är att ha en tjurig kropp. På ett sätt är jag väldigt tacksam över det för nu ser jag med andra ögon. Allt är inte så förbannat lätt som "kalorier in, kalorier ut". PUNKT.