Skrivet av Fanny Åström

Minns när jag hände med en man som alltid pratade nedvärderande om kvinnor. Var ständigt rädd för att avslöja mig som ”kvinna”. Alltid detta: ”kvinnor är ologiska, kvinnor är överkänsliga”, som gjorde mig skiträdd för att visa känslor. Han kunde såklart visa känslor, för han var ju inte kvinna och visade dem dessutom på ett ”manligt” sätt.

När han blev ledsen eller arg var det en reaktion på omgivningen, när jag blev det handlade det om min ”kvinnlighet”. För mig var kvinnligheten ett ständigt överhängande hot, något som jag absolut inte ville bli förknippad med men alltid var nära. Samtidigt så skulle jag ju vara just ”kvinna” i hans sällskap då vi hade en romantisk relation. Det var en svår jävla balansgång.

Jag började hata min ”kvinnlighet” mer och mer, blev rädd för varje känslouttryck för att han skulle döma ut det som ”irrationellt”. Det tog lång tid efter att vi slutat umgås innan jag gjorde mig av med detta internaliserade kvinnohat. Det var ju inte bara han som stod för det, det finns i hela samhället; att vara ”kvinnlig” är att vara känslosam, ologisk. Kvinnors känslouttryck nedvärderas och viftas bort, mäns känslouttryck tas på allvar.

Som kvinna måste en alltid förhålla sig till bilden av den hysteriska kvinnan, den ologiska och överkänsliga. En måste alltid tänka på att lägga band på sig, att inte ”överreagera” så att män inte ska kunna avfärda en som hysterisk. Att ständigt behöva se sina känslor utifrån och analysera, göra allt för att inte överreagera.

Sedan jag släppte idén om att det är viktigt att framstå som ”rationell” i mäns ögon har jag mått mycket bättre. Jag vet nu att det är okej för mig att vara skitförbannad, ledsen, besviken över den skit män utsätter mig för. Jag vet nu att den som inte tar mina känslor på allvar är inte en person jag har lust att ha i mitt liv. En man som inte tål att konfronteras med de känslomässiga konsekvenserna av sitt förtryck är inte värd ett skit. En man som hellre viftar bort en som ”ologisk” än att värna relationen och ens känslor kommer alltid att svika.